Här är en personlig berättelse som illustrerar vad som saknas i debatten om hyresbostäder: För flera år sedan ville jag flytta in i en höghuslägenhet men föredrog att hyra eftersom mitt liv ännu inte var etablerat. Att köpa och hyra var ersättningar för mig, men jag föredrog det senare. Att betala 6%+ i transaktionsavgifter, tillsammans med det besvär och marknadsrisken, för att sälja en enhet några år senare om mitt liv förändrades (vilket det gjorde) skulle ha varit dyrt. Vid den tiden fanns det nästan inga lyxhyresfastigheter i Houston. Jag kontaktade någon som hade en lägenhet till salu och erbjöd en premie för att hyra den i 2 år. Han höll med. Därmed minskade utbudet av bostadsrätter till salu i Houston med en. Bara det skulle ha höjt priserna en aning. Men den transaktionen minskade också efterfrågan med en enhet eftersom jag inte längre var köpare. Nettoeffekten på marknaden var i princip noll. De flesta som tänker på institutionellt ägande tänker bara på utbudssidan. Efterfrågesidan spelar också roll. Många som bestämmer sig för att hyra hus skulle ha köpt om det inte varit ett alternativ att hyra. Genom att ha en institution som erbjuder detta alternativ kan alla ha det bättre. Säljaren säljer sitt hus. Institutionen tjänar förmodligen pengar på cap rate. Hyresgästen får en byggnad de föredrar framför att köpa. Okej, kanske är fastighetsmäklare och titelförsäkringsbolag sämre ställda eftersom huset inte kommer ut på marknaden igen på några år. Priserna bestäms både av utbud och efterfrågan. Ett hyreshus ger en familj ett hem på samma sätt som ett köpt hus gör. Det ger också mer flexibilitet, vilket jag har önskat vid vissa tillfällen i mitt liv. Med tanke på riskerna och transaktionskostnaderna vid att äga ett hem kan det vara ett bättre alternativ för många. Hyresgäster är också människor.

Jag vill tillägga att produkten jag var tvungen att skapa själv för 20 år sedan, en lyxig höghushyreslägenhet, är vanlig idag i Houston. Det måste ha funnits stor latent efterfrågan på den produkten och utvecklarna insåg det till slut. Jag tror också att det fanns en latent efterfrågan på det relativt nya, professionellt skötta hyreshuset i förorten. Utvecklarna insåg inte att det fanns en marknad för båda eftersom det inte fanns på många ställen. Kanske skapade ändrade kvalifikationskrav för bolån efter finanskrisen en viss efterfrågan, men antalet personer som vill ha produkten men inte det långsiktiga ansvaret och det ekonomiska åtagandet är väsentligt.