"Hasan hatar Ronny | Ronny Hates Hasan"-showen från @ronnychieng och @hasanminhaj igår kväll var otrolig. Jag tror SF var slutet på turnén, så om du missade den måste du se den på Netflix nästa år. Hela programmet tänkte jag på hur överlägset tvåpersonsformatet är, oavsett om det är komedi eller poddar som @AcquiredFM & @tbpn. De flesta av mina favoritprogram/podcasts är duos... Jag minns att jag lyssnade på Click and Clack för flera år sedan även om jag inte brydde mig om bilreparationer. Med två personer får du reaktioner i realtid, återkopplingar och riff som bara händer när två skarpa hjärnor spelar mot varandra. Hasan och Ronny hade överlappande dialog, bråk och avbrott och de byggde vidare på varandras skämt på ett sätt som en person bara inte klarar av. Jag tror att min ADHD är en faktor här men jag älskar det verkligen. Ben och David i Acquired, eller John och Jordi i TBPN, gör något lite annorlunda. Deras dynamik förvandlar det som annars kunde vara torrt till fängslande berättande. När en går på djupet med en detalj ställer den andra exakt den förtydligande fråga du tänkte på. Formatet skapar en naturlig drivkraft som en separatutställning aldrig ger för mig. Paneler brukar urarta i kaos. Alla kämpar om sändningstid, och när någon väl har en bra poäng har tre andra redan gått vidare. Du får ytliga åsikter eftersom det inte finns utrymme att gå djupt. Jag har bara lyssnat på några avsnitt, men @Jason gör ett utmärkt jobb med att moderera All-In, och det är en stor anledning till att det fungerar. Jag skulle gärna vilja se fler program med två programledare. Men det är ovanligt. Du behöver två personer som är genuint talangfulla, villiga att dela rampljuset, tillräckligt trygga för att få varandra att se bra ut, tillräckligt olika för att skapa spänning och tillräckligt lika för att dela sina känslor. När det fungerar är det magi. Det känns som att du är i ett rum med vänner. Och jag blir inlåst och vill ha mer av det. Det är det bästa innehållsformatet enligt mig.